Krönikor

 

Jämför bilderna, den stora ”Luleå hejar på Boden” placerad på Björknäsvallen under BBK:s storhetstid med dagens diskreta ”Luleå” skyllt på Boden Arena. BBK har idag tappat greppet om Luleå. Luleås kommunalråd Karl Petersén sade för inte allt för länge sedan att ”vi har ett fotbollslag i Luleå och det är Boden” och ”Vi har en fotbollsarena i Luleå och den ligger i Boden.”. Politik skulle styra vilket lag som Luleås innevånare hejade på. Luleå och Bodens kommuner skulle samarbeta. En del i samarbetet bestod i att Luleå skulle ha ishockey och basket och Boden trav och fotboll. Vad invånarna i respektive kommun ansåg var irrelevant.

BBK:s klubblogga syntes överallt i Luleå. På kommunens informationsskyltar vid stadens infarter samt på neonskyltarna vid Strand och Smedjan. Som IFK:re led jag av detta. Kände stor förståelse för Parisbornas känslor då deras stad fylldes med hakkors under den tyska ockupationen 1940-44.

 

Inte nog med detta, Luleå kommun slog upp gigantiska skyltar på Björknäsvallen sedermera Boden Arena om att Luleå minsann hejade på Boden. Även då lagen spelade i samma serie. Media gick i politikernas ledband. NSD:s dåvarande sportkrönikör Johan Håkansson önskade IFK i konkurs. IFK:s lokalkonkurrent Luleå Fotboll blev farmarlag åt BBK. Av allt detta återstår bara en liten skylt som det står ”Luleå” på. Media har blivit mer nyanserade i sin fotbollsbevakning. På skyltarna till stadens infarter står sådant som händer inom Luleå, inte i Boden. På neonskyltarna projiceras numera IFK:s klubbmärke. Luleå Fotboll har lagt ned verksamheten. BBK har gjort en reträtt från Luleå. Karl Petersén är väldigt tystlåten om fotboll numera. Han har förmodligen kommit till insikt att det inte är taktiskt att sponsra ett konkurrerande lag i grannstaden. En smartare lösning hade varit att placera skyltarna på innebandy eller handboll där det inte finns någon konkurrens mellan städerna. Det har förmodligen blivit politiskt omöjligt att vurma för BBK då ett par tunga partikamrater tydligt visat IFK-sympatier. Det är idag inte omöjligt att det blir en modern fotbollsarena i Luleå.

 

Att lagen möts i ett viktigt derby på söndag under samma villkor är en seger för demokratin. Vilket lag man håller på styrs av känslor och ej av politik. Nicolae Ceaușescu försökte politisera fotbollen men missylyckades. Samma sak gjorde Karl Petersèn några årtionden senare.

 

 

//Anders Klang 

Tisdag den 28/6 drabbar länets mest klassiska fotbollslag samman i ett stekhett derby. Förhållandet mellan Luleå och Boden är fyllt av känslor.

 

Egentligen underligt att relationen Boden-Luleå är konfliktfylld. Förutom att städerna ligger nära varandra geografiskt är de väldigt lika kulturellt. Samma sjungsläpande dialekt, folk pendlar till respektive grannstad och med jämna mellanrum fattar människor från städerna tycke för varandra. Ändå är hatet mot grannstaden enormt.

Rivaliteten mellan städerna går tillbaka till 1900-talets början. Ur ingenting uppstår Boden som landets viktigaste militärstad. I och med etableringen av Bodens Garnison får Boden elektricitet och radio långt före andra orter i länet. Inflyttade militärer lyfter Bodens idrott ordentligt. BBK:s fotbollslag firar stora triumfer med norrlandsmästerskap och dm-tecken. Tyvärr tillät dåtida seriesystemet inte norrlandslag att spela i allsvenskan.

Luleås boost kommer efter andra världskrigets slut. F 21, Lv7 och NJA etablerar sig i staden. Luleå är fram till 70-talets början en av Sveriges mest expansiva städer. Staden kan ta upp kampen med Boden både inom idrott och andra områden och konfrontationen blir våldsam.

Häftiga raggarslagsmål på Loet i Luleå och Tempoplan i Boden mellan stadens raggare. Glödheta derbyn mellan IFK och BBK i fotboll och hockey med massor av känslor på plan/isen och läktaren. Minns mitt första derby 1972. Jag var åtta år och tjatade till mig en tripp till en fullsatt Björknäshall. Kunde inte se något men stämningen var enorm. IFK fick en 3-0 ledning men BBK vände och vann med 5-3. Luleraggarna kastade in massor med ölflaskor på isen och matchen fick brytas flera gånger. Derby med andra ord. Lagen behövde inte mötas för att få igång hatkänslorna. 1965-69 spelade IFK sina hemma matcher i Björknäshallen. Bodensarna gick man ur huse för att hålla på IFK:s motståndare. Traditionen lever kvar än idag. Då baklänges mål för Luleå rapporteras på anslagstavlan jublar Bodenpubliken.

I modern tid har våldet försvunnit ur stadsrivaliteten men känslorna finns kvar. Boden har främst genom statliga rationaliseringar förlorat många verksamheter till Luleå. Det har inte gjort bodensarna positivt inställda till lulebor. Att få tvåla dit ”storbror” i ett derby skulle smaka mumma.

De båda klassiska föreningarna har även haft en problemfylld historia. BBK vandrade i dödsskuggans dal i närmare 30 år. Vändträsk och Harads hade lekstuga i lokalderbyna. I slutet på 90-talet börjar BBK få fason på sin fotboll. IFK fick många tunga år efter det allsvenska äventyret. Gammelstad, Notviken och Lira var periodvis stadens bästa lag. IFK reste sig och var nära allsvenskan men 1998 tvingades laget till ackordsuppgörelse och frivillig degradering för att undvika konkurs.

De senaste tio åren har BBK haft ett övertag. För åtta år sedan var gapet väldigt stort till Bodens fördel. Idag har IFK ätit ikapp detta. Det är upplagt för en spännande match och stor fotbollsfest. Två klassiska föreningar med stolt historia och underbar rivalitet drabbar samman. Bara hoppas att det blir mycket folk med stor inlevelse på läktaren.

 

//Anders Klang

 

 Sitter och kollar igenom datorn och hittar massa bilder som jag sparat från det att vi (Alvik) gick upp i division 3 och framåt. Hittar ett par roliga grejjer som vi i Alvik aldrig eller väldigt sällan får uppleva nuförtiden.

 

 Grusplaner och dåliga gräsmattor :)

 

 Så då känns de som att de blir ett inlägg om den "gamla" tiden och om en strävan uppåt.

 

Från gymnastiksalen flyttar man in i Arcushallen och får fantastiska förutsättningar för fotbollsträning och skidåkarkondis.

 Under en lång period pendlar man mellan Arcus och gymnastikhallen. Sen när våren börjar nalkas, tittar solen fram och börjar smälta snö till slask. Luleå Energi släpper på värmen under Tunavallen, traktorkuskarna kör fulla laster, och snart är mattan grön.

 Solen värmer på dagen och kläderna åker av. Men av någon anledning så lyckas de alltid bli smällkallt lagom till jag snörat på mig fotbollskorna och går ut ur omklädningsrummet. Inte blir de bättre av att man upptäcker i sin fasa att man glömt handskarna och mössan och kvicksilvret visade -10 när man klev ur bilen.

 

 Efter ett par veckor så släpper kylan sitt grepp och de blir fotbollsväder, då är det dags att migrera vidare igen. Ut till den egna grusplanen för ett par härliga träningar på grus. De är alltid en komma hem stämning när vi landar i omklädningsrummet uppe på "Svidja" (nu mer känt som LIKO ARENA) En del av importerna från de mer civiliserade områdena grinar alltid illa, medans vi bönder myser och längtar efter skrapsåren. Den flitigt diskuterade frågan var ofta om gräsplanen skulle hinna bli klar till seriepremiären eller Dm-matcherna som skulle spelas.

 Ofta kunde de ju bli en match eller två på Liko Arena´s parkering innan det äntligen var dags för gräs premiär.

 

 Men den premiären var ofta en besvikelse då man funderade på om de var en fotbollsplan eller en åker man spelade på. Och det tog ofta fram till just innan uppehållet innan planen var vid gott skick.

 Sedan ligger den och växer till sig under högsommaren. Och man blev alltid lika förundrad när man kom tillbak för midseason träning. Den åker som man lämnade, har helt plötsligt förvandlats till en riktigt fin fotbollsplan.

 

 På med löpdojjorna upp till Långberget som uppvärmning och ner till sandtaget för lite tortyr. Sen nerjogg till omklädningsrummet. På med Dobbarna för lite bollkänning, anläggningskomiteén påpekar noga att målen ska dras fram så vi inte nöter i straffområdet. Men den stora skillnaden ett år var att det vid denna tidpunkt inte fanns en gräsplan att träna på utanför omklädningsrummet. Istället stod de en väghyvel parkerad mitt på mittcirkeln, eller där mittcirkeln legat..

 

 De var en uppfinnare som för många år sedan hade startat ett företag. Detta företag gick väldigt bra och sommaruppehållet 2007 förändrades allt i Alvik. Det skulle byggas en konstgräs plan av senaste modell. Och Vd Gunnar Liljedahl och hans företag Liko skulle vara huvudsponsor och se till att planen blev byggd. Gruset skulle bort och då skulle vi ha två gräsplaner och en konstgräsplan. Men ett parkeringsproblem uppstod och Alvik blev ett konstgräslag. Mycket blandade åsikter hos spelarna som inte ville spela matcherna på bara konstgräs.

 

Jakob Högström och Emma Luttu var nog de som protesterade vildast mot planerna på att lägga konstgräset på A-plan. Och låta gruset vara parkering. Själv blev jag lyrisk över att alltid få träna och matcha på Konstgräs, alltid samma förutsättningar varje dag!! Underbart!

 

Medans hyveln dånade fram och tillbaka lade Petter Pettersson ut en av sina berömda snabbhetsstegar. Bröderna Hans och Harry Pettersson konstaterade att de var ett bitterljuvt scenario som utspelade sig framför ögonen. Gräsplanen som de lagt så mycket av sin tid på, försvann bit för bit..

 

Den nya arenan invigdes i andra matchen på hösten. Sävast stod för motståndet och undertecknad fick äran att göra första officiella målet på Nya LIKO ARENA. Matchen slutade med Alviksseger och invigningen var perfekt.

 

Så alltså var de Säsongen 2007 som Alvik lämnade dåtiden med grus och dåligt gräs bakom sig och steg in i framtiden.

Föreningen andades framtidstro och de sportsliga framgångarna kom. Damlaget hade ju redan fått sitt genombrott och lyckats ta steget upp i finrummet med Allsvenskt spel som höjdpunkt. Herrarna satte som mål att nå division 2. Och hösten 2008 lyckades vi vinna Division 3 Norra Norrland samt Division 5 med Andralaget. Och fick fira en infriad målsättning. 2009 blev de spel i division 2 och trots mycket poäng blev de tyvärr nerflyttning. Men föreningen fick känna på vad som krävdes och såg att lilla byn kunde genomföra säsongen på ett bra sätt, och att division 2 spel med herrlaget inte var ogenomförbart.

 

Jag anser att konstgräset är framtiden. 2010 är ju ett praktexempel på att vi har problem med att få upp standarden på gräsplanerna. Vet inte hur många gånger i vår som jag läst/hört någon säga.

 

-Planen var ju skitdålig, och tillät inget spel!

 

Visst finns de fina exemplar också naturligtvis, men de är i regel få och lätträknade. En konstgräsplan tillåter bättre träningar och de i sin tur ger bättre förutsättningar. Vi bor faktiskt i det lilla landet Sverige där vintern är lång kall och snöig.

 

Satsa på konstgräsplaner för att utveckla fotbollen.

 

//Mörsare

 

Se även bilderna nedan

• Grusmatch innan gräsplanen var klar
• Första matcherna var inte planen bra
• Sista sommaren, planen som alltid bra efter uppehållet
• Nya konstgräsmattan på g
• Omklädningsrummet innan premiärträningen på Liko arena

 

 November 1992, IFK Luleå spelar direktkval till allsvenskan mot Frölunda. Hemma har laget vunnit med 2-1 i en match som spelades i tolvgradig kyla. Returen på Ruddalen spelas i bättre väder och IFK går till halvtidsvila med en 2-0 ledning.

I pausen gratulerar samtidens störste etermedie  personlighet Leif ”Loket” Olsson  NSD:s utsända.

Radio Norrbotten sänder direkt och uppmanar lyssnarna att ta emot kvalhjältarna på Kallax.

 

Därefter händer det ofattbara, Frölunda gör fyra raka mål. Målvakten Anders Larsson har ingen bra eftermiddag, allt går för fort för att bänken skall reagera. Därefter har fotbollen i Luleå gått utför. Det har inte funnits något lag på elitnivå sedan 1999.

Att vara ett mål från allsvenskan är visserligen bittert men borde även kunna inspirera till fortsatt satsning. Det blev inte fallet. Varför?

Svaret heter Plannja basket. De peakade uppåt för Plannja i samband med att IFK Luleå peakade nedåt.

 

Luleå Hockey är nummer ett i Luleå och kommer så att vara under överskådlig tid. Innan Ruddalen hade IFK Luleå och Plannja Basket ungefär lika stor kaka av sponsorpengarna. Efter Ruddalen har Plannja helt tagit över som nummer två i staden. Konsekvenserna för IFK Luleå har blivit minskade sponsorintäkter och det har inte funnits utrymme till spetsvärvningar. Någon enstaka klasspelare hade räckt för att en av de fyra senaste årens andraplatser kunnat bli serieseger. Att helt leva på lokala förmågor i landets största sport är vanskligt. Där krävs det satsning även långt ned i seriesystemet.

 

Luleå Kommun har tagit basketen till sitt hjärta. Pontushallen kommer att moderniseras för cirka 100 miljoner. En gigantisk satsning på en sport som är väldigt liten i Sverige. I praktiken är den död söder om Bergnäsbron. Det hindrar inte lokala medier att superhypa Plannja ochLuleå Basket.

Likt ”Bagdad bob” försöker de intala läsare/tittare/lyssnare att det är något stort som händer medans övriga Sverige rycker på axlarna. Basketdamerna i Luleå Basket är det mest politiskt korrekta som finns. De är en symbol för jämställdhet, den som vågar ta upp de blygsamma publiksiffrorna i damligan blir påhoppad som representant för patriarkatet.

 

IFK Luleå är i en svår situation. Grovt förenklat är sponsorpengarna hos Plannja och de politiska sympatierna hos Luleå Basket. Trots allt finns det folk i staden som inte gett upp. IFK har trots stora ekonomiska problem överlevt. Kommunen har satsat på att förbättra några anläggningar, åtminstone för utövarna. Sett till antalet utövare är fotboll fortfarande stadens största sport. Förra årets derbymatcher mot BBK visade att det finns ett fotbollsintresse hos lulebon i gemen. Folksporten fotboll har en genuin idrottsintresserad publik.

 

Basketpubliken består till stor del av ungdomar som mer slumpmässigt råkar gå på matcherna. Fotbollen kan vinna i längden. Men det krävs en framgång och det ganska snart. För att locka tillbaka fotbollsfolket och större sponsorer till Skogsvallen behövs det sexigare lag än Anundsjö och Umedalen. Annars finns det stor risk för att Luleås fotboll dog den där Novemberdagen 1992 på Ruddalen.

 

// Anders Klang

Infjärdens SK – Kiruna FF (LF Arena, 6 oktober 2007)

 

Säsongen 2007 var min första och klubbens andra säsong i division II. Första året klarade sig ISK heroiskt kvar i tvåan efter en vinst regisserad Stefan Marklund i sista omgången. Ett 0-2-underläge i paus mot IFK Luleå vändes till seger med 3-2, vilket innebar tillräckligt med poäng för ett nytt kontrakt.

 

Året därefter inledde vi med segrar mot tidigare division I-laget Kiruna FF och seriefavoriterna Ersboda SK. Segrarna blev dock allt mer sällsynta ju längre säsongen led och tillslut var vi inblandade i nedflyttningskampen. Kontraktet säkrade vi emellertid, men det var snarare genom bottenkonkurrenternas oförmåga att vinna sina matcher och inte vår egen förmåga att knyta ihop säcken. Hursomhelst ställde vi upp för säsongens sista match hemma mot Kiruna FF med vetskapen om att hur matchen än slutar så spelar vi i division II även år 2008.

 

Under våra år i division II hade vi ofta lätt mot Kiruna. Vi hade vunnit bortamatchen mot Kiruna med 2-0 på våromgången 2007 och vi tog direkt tag i spelet även på hemmaplan. Med perspektiv på säsongen tror jag att vi knappast dominerade spelet lika mycket som denna hemmamatch. I ärlighetens namn var ISK under tiden i tvåan oftare ett tillbakapressat lag än ett attackerande. Men 6 oktober 2007 var det spel mot ett mål; Kirunas.

 

Med hjälp av www.svenskfotboll.se kan jag konstatera att det stod 2-0 till oss i halvtid och det kändes fullt rättvist. Personligen prickade jag in mitt 10:e mål för säsongen och lyckades med målsättningen att göra ”tvåsiffrigt”. Jag kommer ihåg hur skönt och avslappnat det var i paus. Vi var på väg att avsluta säsongen på ett snyggt sätt och ville ut och göra fler mål. Omvänt måste det ha varit i Kirunas läger. De var tvungna att säkra en poäng för att inte IFK Sundsvall, vid händelse av seger mot avhängda Luleå FF, skulle spurta förbi laget.

 

Vi fortsatte dominera matchen i andra halvlek och det blev mer och mer en väntan på slutsignalen. I slutet av matchen reducerade dock Kiruna till 1-2, men jag kommer ihåg att jag ändå inte var orolig. Kiruna började dock frenetiskt gnugga på och flytta upp allt för att nå en kvittering och den livsviktiga poäng som krävdes för kvalspel om nytt kontrakt. Backarna sprang upp, målvakten sprang upp och kvar stod jag helt ensam på mittlinjen och ”fiskade”. Vi lyckades bryta ett anfall och bollen sparkades upp mot mig. Tyvärr gick passen ut mot sidlinjen, men jag snappade upp den och skulle lägga in bollen i det tomma målet cirka 40 meter snett framför mig. Tyvärr missade jag det gyllene läget och i anfallet efter inträffade det otänkbara då Kiruna flera minuter in på tilläggstid fick straff. Henrik Hannu, en av lagets veteraner, kvitterade och säkrade kontraktet (IFK Sundsvall hade samtidigt vunnit med 4-3 mot Luleå FF). Det var då vi insåg att vi inte lyckades vinna denna match där vi var så överlägsna. Jag och Stefan Rundkvist stod apatiska och förberedde avsparken. Då de lyriska Kirunaspelarna korsade mittcirkeln för att ställa upp på egen planhalva passade Jonas Kurak på att håna vår kapten Rundkvist med diverse ord och gester. Efter matchen kokade den normalt sett så lugne ”Steve” och var arg och förbannad över poängtappet och Kuraks uppträdande.

 

Med denna bild i huvudet sitter jag alltså och snickrar på ett projekt som Kurak ligger bakom. Det är rätt komiskt, men jag drar inga större växlar av situationen. Jag vet att man i stridens hetta tappar sunt förnuft vilket kan leda till beteenden som man ibland själv blir förvånad över. Det är underligt vad fotbollen kan göra med en, men dess blandning av adrenalinflöde och vinnarinstinkt är ibland svårkontrollerad. Med detta i åtanke kan man faktiskt förstå varför det ser ut och låter som det gör på en fotbollsplan.

 

P.S. En intressant avslutning på historien Infjärden-Kiruna, var när ISK samma år fick ett julkort från KFF med den så talande texten: ”Tack för hjälpen under säsongen 2007”. D.S.

 

// Henke